Kära vänner, idag vill jag att ni tar en extra noggrann titt på min hamburgare. Idag är det nämligen på dagen exakt ett år sedan jag köpte min naturella McFeastå McDonald’s i Värnamo den 24 januari 2011. Jag försökte köpa en Quarter Pounder, utan ost, ketchup och annat. Men det gick inte. Ville man ha en hamburgare med bara själva hamburgaren och brödet fick man vacker köpa en naturell McFeast.

Varför?

Jag har sedan början av 2010 haft ett experiment igång, där jag testar hur länge ett Happy Meal överlever. Än så länge ser det ut att kunna överleva hur länge som helst, eftersom det fortfarande ser ungefär likadant som den dag när jag köpte det på McDonald’s Jägersro i Malmö.

Många har haft teorier om varför mitt Happy Meal inte ruttnar, eller förgås på annat sätt. Kanske beror det helt enkelt på att McDonald’s har järnkoll på sina råvaror, sina produkter och sin produktion? De mer konspiratoriskt lagda spekulerar i okända tillsatser. Men en teori som vunnit alltmer gehör i media och bloggar är att hamburgarna i ett Happy meal helt enkelt är för små för att kunna ruttna. De hinner alltså att torka innan förstörelseprocesserna hinner starta.

Jag drivs fortfarande av samma nyfikenhet som när jag startade mitt första experiment, och vill gärna se med egna ögon om det andra påstår stämmer. Så. Därför står det en naturell McFeast på jobbet jämte mitt Happy Meal, så att jag (och du) kan se om teorin stämmer. Torkar små hamburgare medan stora ruttnar? Eller, helt enkelt: Hur länge överlever en hamburgare?

Följ mig på Twitter om du vill hålla dig uppdaterad om mitt experiment!